Förlossning
Nu ska vi se här om jag har kvar allt i mitt minne.
Värkarna började tidigt, redan den 12 feb, så när det gjorde riktigt ont & kom 4 värkar på 10 min ringde vi till förlossningen. Åkte in tidigt på morgonen runt 03 tror jag den 13:e & blev undersökt & va då öppen 1cm, allt såg bra ut & de gjorde en ctg-kurva. Blev hemskickad med en sovdos. Vågade först inte äta dessa & lyckades komma till ro ändå.
På söndagen den 14:e va det relativt lugnt på dagen men satte igång på kvällen igen. Då hade jag väldigt ont & va otroligt trött, bestämde mig sent på kvällen efter att vi flyttat ut i soffan & avverkat ett antal filmer att jag tillslut skulle ta den där sovdosen. Somnade som en stock, gud va skönt!
På måndagen den 15:e va det lugnt hela dagen, Adam jobbade som vanligt & mammut va här hos mig. Inga värkar på hela dagen, satt lugnt & stilla i soffan & gick enbart på toa när det behövdes. Åt en halv pizza & försökte vila så mkt som möjligt. Älsklingen kom hem en timme tidigare & så fort han kom innanför dörren & mammut & papput åkt så börjar såklart värkarna igen, jag som hade önskat mig en natt med sömn!
Stod ut till kl halv 5 på morgonen tisdagen den 16:e, då va det väldigt tätt mellan värkarna & vi ringde igen & fick då komma in. Precis när vi skulle ge oss av kände jag att det blev väldigt blött & nu hade också vattnet gått!
Väl på förlossningen blev jag nu inskriven & fick ett band om handen så nu visste jag att det inte blev någon hemfärd förren bebisen va ute! Fick plupparna på magen & det va dags för ctg igen samt undersökning & nu va jag öppen 3 cm. Lite nytta hade alla värkar gjort iaf!
Fick ett bad upptappat till mig som jag kröp ned i med ett glas vatten & ett glas saft, fuskade & åt en banan med. För nu blev det ingen mer fast föda! Badet gjorde inte så stor nytta för smärtan tyckte jag, mest skönt att bada lite. Efter badet hade jag öppnat mig 5 cm om jag inte minns helt fel. Sen blev det lite vandring i korridorerna. Allt gick faktiskt bra & fortfarande ingen smärtlindring, andningen hjälpte mig mkt bra. Sen fortsatte det med ny personal, elever hit & elever dit, ctg, elektrod på bebisens huvud, vatten & nyponsoppa, upprätt position, liggande position, sittande position, ingen rast & ingen ro!
Vid 8 cm började det göra väldans ont i ryggen, fick nu lustgas & värmebälte på ryggen, funkade hyfs, ryggsmärtan va värst! Nu började även värkarna avta & jag fick dropp & grejer. Sen stack de hål på den andra fosterhinnan & värkarna & trycket neråt blev mer intensivt. Sög vilt i den där masken, vägrade till & med släppa den så jag spydde rakt ut, något som jag va livrädd för att göra! Typiskt. Efter fortsatt plågan & många timmar va det en liten kant som va ivägen för att huvudet skulle kunna tränga ner ordentligt. Fortsatte stå, gå, ligga & sitta tills den där kanten va borta & jag nu va öppen 10 cm.
Dags för krystning & bebis att komma ut. Det här va det absolut jobbigaste då jag va helt slut både i kropp & knopp efter ett hårt arbete i snart 20 timmar! Barnmorskan Trude som hjälpt oss igenom kvällen bestämde sig för att stanna kvar tills bebis va ute & det va jag tacksam för, inte kul att byta ngr minuter innan det är klart.
Tog i allt va jag hade vid varje värk, men inget hände kändes det som, smärtan blev bara värre & värre & jag skrek & skrek. Ville både gå hem, sugklocka, kejsarsnitt & dö. Min inget fick jag! Blev till slut placerad i benstöden & fick två handtag att slita i. Slet & tog i så mkt jag kunde, men gjorde bara extremt ont! Trude vrålade att hon kunde se huvudet, men för mig kändes det som en omöjlig uppgift att övrhuvudtaget få ut det där barnet som jag för tillfället va väldigt trött på. Vid nästa värk sa sköterskorna till varandra "-tar vi den vid denna värken?"
YES, tänkte jag SLUTET är nära! & tryckte på så mkt jag bara orkade & ut kom lilla eller stora Pixie!
& herregud vilken lättnad det var, & va fin hon var när hon låg där på en alldeles utmattad mamma & tittade med sina stora ögon. Moderkakan trillade ut hur lätt som helst med bara ett lite tryck, & sen va det dags att bedöva & sy 2 stygn. Det tog en herrans tid att få dit de där stygnen.
Sen va det dags för vägning & mätning 4480 gram & 54 cm lång visade det sig att hon va, jättebebisen!
Svimfärdig & helt it i ansiktet försökte jag få i mig lite vatten & blev ombedd att gå & kissa, tänkte att de måste skämta med mig, hur skulle det gå?! Fick även duscha samtidigt & det va SKÖNT vill jag lova, även att jag knappt orkade stå i duschen. Sen efter mackor & oboy va det äntligen dags för sömn! Herregud va jag längtat efter det!
21 timmar tog det innan lilla Pixie bestämde sig för att komma ut 00.24 den 17 februari 2010.
Värkarna började tidigt, redan den 12 feb, så när det gjorde riktigt ont & kom 4 värkar på 10 min ringde vi till förlossningen. Åkte in tidigt på morgonen runt 03 tror jag den 13:e & blev undersökt & va då öppen 1cm, allt såg bra ut & de gjorde en ctg-kurva. Blev hemskickad med en sovdos. Vågade först inte äta dessa & lyckades komma till ro ändå.
På söndagen den 14:e va det relativt lugnt på dagen men satte igång på kvällen igen. Då hade jag väldigt ont & va otroligt trött, bestämde mig sent på kvällen efter att vi flyttat ut i soffan & avverkat ett antal filmer att jag tillslut skulle ta den där sovdosen. Somnade som en stock, gud va skönt!
På måndagen den 15:e va det lugnt hela dagen, Adam jobbade som vanligt & mammut va här hos mig. Inga värkar på hela dagen, satt lugnt & stilla i soffan & gick enbart på toa när det behövdes. Åt en halv pizza & försökte vila så mkt som möjligt. Älsklingen kom hem en timme tidigare & så fort han kom innanför dörren & mammut & papput åkt så börjar såklart värkarna igen, jag som hade önskat mig en natt med sömn!
Stod ut till kl halv 5 på morgonen tisdagen den 16:e, då va det väldigt tätt mellan värkarna & vi ringde igen & fick då komma in. Precis när vi skulle ge oss av kände jag att det blev väldigt blött & nu hade också vattnet gått!
Väl på förlossningen blev jag nu inskriven & fick ett band om handen så nu visste jag att det inte blev någon hemfärd förren bebisen va ute! Fick plupparna på magen & det va dags för ctg igen samt undersökning & nu va jag öppen 3 cm. Lite nytta hade alla värkar gjort iaf!
Fick ett bad upptappat till mig som jag kröp ned i med ett glas vatten & ett glas saft, fuskade & åt en banan med. För nu blev det ingen mer fast föda! Badet gjorde inte så stor nytta för smärtan tyckte jag, mest skönt att bada lite. Efter badet hade jag öppnat mig 5 cm om jag inte minns helt fel. Sen blev det lite vandring i korridorerna. Allt gick faktiskt bra & fortfarande ingen smärtlindring, andningen hjälpte mig mkt bra. Sen fortsatte det med ny personal, elever hit & elever dit, ctg, elektrod på bebisens huvud, vatten & nyponsoppa, upprätt position, liggande position, sittande position, ingen rast & ingen ro!
Vid 8 cm började det göra väldans ont i ryggen, fick nu lustgas & värmebälte på ryggen, funkade hyfs, ryggsmärtan va värst! Nu började även värkarna avta & jag fick dropp & grejer. Sen stack de hål på den andra fosterhinnan & värkarna & trycket neråt blev mer intensivt. Sög vilt i den där masken, vägrade till & med släppa den så jag spydde rakt ut, något som jag va livrädd för att göra! Typiskt. Efter fortsatt plågan & många timmar va det en liten kant som va ivägen för att huvudet skulle kunna tränga ner ordentligt. Fortsatte stå, gå, ligga & sitta tills den där kanten va borta & jag nu va öppen 10 cm.
Dags för krystning & bebis att komma ut. Det här va det absolut jobbigaste då jag va helt slut både i kropp & knopp efter ett hårt arbete i snart 20 timmar! Barnmorskan Trude som hjälpt oss igenom kvällen bestämde sig för att stanna kvar tills bebis va ute & det va jag tacksam för, inte kul att byta ngr minuter innan det är klart.
Tog i allt va jag hade vid varje värk, men inget hände kändes det som, smärtan blev bara värre & värre & jag skrek & skrek. Ville både gå hem, sugklocka, kejsarsnitt & dö. Min inget fick jag! Blev till slut placerad i benstöden & fick två handtag att slita i. Slet & tog i så mkt jag kunde, men gjorde bara extremt ont! Trude vrålade att hon kunde se huvudet, men för mig kändes det som en omöjlig uppgift att övrhuvudtaget få ut det där barnet som jag för tillfället va väldigt trött på. Vid nästa värk sa sköterskorna till varandra "-tar vi den vid denna värken?"
YES, tänkte jag SLUTET är nära! & tryckte på så mkt jag bara orkade & ut kom lilla eller stora Pixie!
& herregud vilken lättnad det var, & va fin hon var när hon låg där på en alldeles utmattad mamma & tittade med sina stora ögon. Moderkakan trillade ut hur lätt som helst med bara ett lite tryck, & sen va det dags att bedöva & sy 2 stygn. Det tog en herrans tid att få dit de där stygnen.
Sen va det dags för vägning & mätning 4480 gram & 54 cm lång visade det sig att hon va, jättebebisen!
Svimfärdig & helt it i ansiktet försökte jag få i mig lite vatten & blev ombedd att gå & kissa, tänkte att de måste skämta med mig, hur skulle det gå?! Fick även duscha samtidigt & det va SKÖNT vill jag lova, även att jag knappt orkade stå i duschen. Sen efter mackor & oboy va det äntligen dags för sömn! Herregud va jag längtat efter det!
21 timmar tog det innan lilla Pixie bestämde sig för att komma ut 00.24 den 17 februari 2010.
Kommentarer
Postat av: Mammut
Världens tappraste kvinna. Jag är full av beundran för din prestation och en mycket stolt svärmor.
Kramisar
Postat av: Mammut
Du är världens tappraste kvinna!!!
Full av beundran för din prestation.
Var stolt över dig själv. Jag är enormt stolt över min svärdotter.
Kramisar
Postat av: Maria
Trude hade jag oxå, hon var verkligen kanon!!
Postat av: Nathalie
Va duktig du är! Och va roligt att läsa om er underbara upplevelse. Lycka till och ta hand om er! NJUT! kramar
Trackback
