Avundsjuka
Är jag en bortskämd liten snorunge?
När jag va lite yngre fick jag ofta höra att jag va bortskämd, att jag alltid fick allt jag pekade på! & visst där är jag kanske beredd att hålla med till en viss gräns. Mina föräldrar valde att prioritera mig & min underbara bror i första hand istället för att enbart tänka på sig själva. Så visst fick vi lite prylar & kläder, men definitivt inte överdrivet på något sätt!
Men ska jag behöva lida för deras beteende? Är det mitt fel? Näe, det är det faktiskt inte! Det är mina föräldrar det ska skyllas på om det nu ska skyllas på någon!
& vad handlar detta om i grund & botten? Jo, just avundsjuka!
Denna hemska sjukdom har föjlt mig i många år! Speciellt under högstadietiden. Brrr mår nästan dåligt bara jag tänker på vad folk utsätter folk för. Under dessa tre år va det mycket hot, många slag som utdelades här & var, mycket rädsla & allt detta pga att jag umgicks med alldeles fel folk tydligen. Jag minns så väl när jag dejtade en kille när jag gick i sjuan & han i åttan, då ringde dessa människor hem till min familj & bad dem hälsa mig att denna kille gjorde slut med mig. Hur lågt får man egentligen sjunka? Hur omoget är inte det här? & vad handlar även detta om? Jo, avundsjuka!
Nu är jag 25 år & hyfsat vuxen & jobbar ihop med människor som alla är äldre än mig, med några undantag då.
Har problemet försvunnit tror ni? Svaret är definitivt NEJ! Vad jag fått höra ställer folk sig frågan: - Varför har hon fått chansen till ett samordnarjobb när inte de som varit på företaget längre fått det? Återigen, är detta mitt fel? Inte farao har jag sökt platsen som samordnare, jag tackade ja när jag blev tillfrågad om jag ville ha platsen. & självklart ville jag detta! Jag gillar nya utmaningar & shit vilket bra självförtroende jag fått på kuppen! Jag trivs jättebra med mitt jobb & med mina arbetskamrater men jag gillar inte skitsnacket vid sidan om!
Att människor ska må så dåligt när det ibland går bra för andra, det är lustigt! & gott folk ni ska veta att jag har då definitivt inte glidit runt på något bananskal igenom mitt liv det ska ni banne mig veta!
Fy för det gröna monstret!
När det gröna monstret dyker upp är eländet garanterat inte långt borta. Avundsjukan är nämligen en otrevlig best. Den äter upp dig, tuggar ordentligt och spottar sedan ut dig - och efter det tycker du ännu mer synd om dig själv än du gjorde innan. Tyvärr kommer avundsjukan ofta smygande utan att man märker det.
Låt inte avundsjukan besegra dig, utan koncentrera dig på det som gör just dig speciell och sluta tryck ner dig själv. Det är ett bra sätt att lära sig att tycka om sig själv. Ingen är perfekt - men du är inte långt ifrån!
Tänk på det!
Texten "gröna monstret" är hämtad ifrån: http://www.beinggirl.nu
När jag va lite yngre fick jag ofta höra att jag va bortskämd, att jag alltid fick allt jag pekade på! & visst där är jag kanske beredd att hålla med till en viss gräns. Mina föräldrar valde att prioritera mig & min underbara bror i första hand istället för att enbart tänka på sig själva. Så visst fick vi lite prylar & kläder, men definitivt inte överdrivet på något sätt!
Men ska jag behöva lida för deras beteende? Är det mitt fel? Näe, det är det faktiskt inte! Det är mina föräldrar det ska skyllas på om det nu ska skyllas på någon!
& vad handlar detta om i grund & botten? Jo, just avundsjuka!
Denna hemska sjukdom har föjlt mig i många år! Speciellt under högstadietiden. Brrr mår nästan dåligt bara jag tänker på vad folk utsätter folk för. Under dessa tre år va det mycket hot, många slag som utdelades här & var, mycket rädsla & allt detta pga att jag umgicks med alldeles fel folk tydligen. Jag minns så väl när jag dejtade en kille när jag gick i sjuan & han i åttan, då ringde dessa människor hem till min familj & bad dem hälsa mig att denna kille gjorde slut med mig. Hur lågt får man egentligen sjunka? Hur omoget är inte det här? & vad handlar även detta om? Jo, avundsjuka!
Nu är jag 25 år & hyfsat vuxen & jobbar ihop med människor som alla är äldre än mig, med några undantag då.
Har problemet försvunnit tror ni? Svaret är definitivt NEJ! Vad jag fått höra ställer folk sig frågan: - Varför har hon fått chansen till ett samordnarjobb när inte de som varit på företaget längre fått det? Återigen, är detta mitt fel? Inte farao har jag sökt platsen som samordnare, jag tackade ja när jag blev tillfrågad om jag ville ha platsen. & självklart ville jag detta! Jag gillar nya utmaningar & shit vilket bra självförtroende jag fått på kuppen! Jag trivs jättebra med mitt jobb & med mina arbetskamrater men jag gillar inte skitsnacket vid sidan om!
Att människor ska må så dåligt när det ibland går bra för andra, det är lustigt! & gott folk ni ska veta att jag har då definitivt inte glidit runt på något bananskal igenom mitt liv det ska ni banne mig veta!
Fy för det gröna monstret!
När det gröna monstret dyker upp är eländet garanterat inte långt borta. Avundsjukan är nämligen en otrevlig best. Den äter upp dig, tuggar ordentligt och spottar sedan ut dig - och efter det tycker du ännu mer synd om dig själv än du gjorde innan. Tyvärr kommer avundsjukan ofta smygande utan att man märker det.
Låt inte avundsjukan besegra dig, utan koncentrera dig på det som gör just dig speciell och sluta tryck ner dig själv. Det är ett bra sätt att lära sig att tycka om sig själv. Ingen är perfekt - men du är inte långt ifrån!
Tänk på det!
Texten "gröna monstret" är hämtad ifrån: http://www.beinggirl.nu
Kommentarer
Trackback
